I början av året följde jag med en vän för att se ifall man kunde bli blodgivare, tänkt på det länge men nu blev det faktiskt av. Tydligen hade jag vad som krävdes för att bli blodgivare, vilket jag tidigare inte trodde. Så i måndags blev det dags att genomgå den första blodgivningen. Trodde själva processen skulle vara värre än den var, blev bara lite uttråkad. Var ju tvungen att ligga kvar trotts att jag enbart mådde lite illa på grund av allt vatten jag fick tvinga i mig. Kändes inte som att de tagit något blod alls eftersom det sägs att man kan bli lite påverkad efteråt, kände som sagt ingen skillnad.

Igår ringde dem och nära på förbjöd mig att ta järntabletter och att jag blivit pausad som blodgivare, trevligt då man knappt han bli blodgivare. Anledningen är att jag har förhöjda järnvärden, inte skadliga nivåer men tillräckligt för att inte vara bra. Så nu väntar jag på samtal från vårdcentralen dit jag fått remiss för att utreda om jag har hemokromatos, gjorde det man inte ska och sökte på det. Några av de övriga symptomen har jag men får se vad utredningen säger. Hoppas på ett sätt att det är detta de handlar om för då kan det förklara mina knäproblem och kanske kan göra att smärtan försvinner. Skulle det inte vara fallet så får det bli sjukgymnast nästa och se vad de säger, enligt läkare är det bara musklerna. Hur som helst så behöver jag inte vara orolig för att dö så länge jag inte blir alkoholist och den risken är minimal när det gäller mig.

Så kan rekommendera att bli blodgivare, eller i alla fall testa och se, finns enbart fördelar med det. Hade förhöjda järnvärden redan vid första provtagningen och nu hade den stigit ännu mer.