Scrollar på facebook och ser ett inlägg från kattjouren som visserligen lades ut för 3 veckor sedan men inlägget fick mig att inse hur utgången kan avgöras över vilken veterinär man får. I det här fallet handlade det om en katt som fått hade anemi och behövde blod, behandlande veterinär hade inte möjlighet att tillgodose mängden blod som behövdes och remiterade katten till en större djurklinik. Där katten sedan hastigt avlivades då de ansåg att katten var för sjuk, samtidigt fick inte ägaren träffa katten för att en förening gick in och hjälpte med kostanderna. Vill ni veta mer ingående så är det bättre att söka upp kattjouren på facebook och se inlägget om Agaton Sax (härligt namn på en katt förövrigt). För mig i det läget är kattens sjukdom inte relevant och vem vet Agaton kanske inte hade överlevt trots behandling. Det som gör mig upprörd och även lite mörkrädd är hur ägarna behandlades under hela processen, de fick inte träffa katten veterinären härledde till sekretess. För att ägarna var inte de som betalade så då fick de inget veta, och här sitter jag och får samtal från veterinären fast att det är en vän som åker in med min hund. Min vän skulle även kunna få dem att ringa min syster om hon bad dem utan problem trots att jag står som ägare på kliniken.

När jag sen jämför med hur det var på en annan klinik (i samma stad) när min katt blev riktigt sjuk var en helt motsatt upplevelse. Där fick jag följa med in i avdelningen där de har de djur som ligger inne under dagen. När jag såg honom och insåg hur illa han var så ville jag att de skulle avsluta hans liv där och då. Istället tyckte de att det var bättre om jag tog honom i famnen och gick in i ett separat rum med egen ingång dessutom. Allting var så lugnt och stillsamt, hela tiden tänkte jag men ge honom sprutan så han slipper lida. Han skrek så fort jag rörde på mig för han hade så ont fast att han fått smärtlindring. En bekant som skulle hämta mig fixade med betalning så att jag skulle slippa den biten och eftersom vi var i det rummet vi var i så behövde jag aldrig gå genom väntrummet. Hans njurar hade helt lagt av så fanns inget man kunde göra trots det fick jag mer tid än vad Agaton och hans familj fick. Om nu Agaton var så sjuk varför kunde de inte ge familjen munskydd och handskar och sen låta dem gå till Agaton och inte tvärtom.

Huruvida det stod till med Agaton Sax är inget man riktigt kan utala sig om för även veterinärer kan göra en fel första bedömning. En av anledningarna till hur viktigt det är med noggranna undersökningar innan man tar ett slutgilltigt beslut speciellt när det handlar om avlivning. Jag kommer från samma stad där denna djurklinik finns min hund bor i denna staden. Jag är så innerligt glad att hon inte kom till denna klinik när hon var sjuk, förändringar i lungorna och juvertumör. Med andra ord om den veterinär som dömde ut Agaton Sax hade fått behandla min hund hade kanske även min hund fått vandra över. Detta skrämmer mig att djurens liv hänger på vem man får som veterinär, sjukare är att veterinären på djursjukhuset körde över den ordinarie behandlande veterinären. Det gick så långt att veterinären på djursjukhuset anmälde till länsstyrelsen, jag hade förstått om det handlat om en misshandlad katt, men nu handlade det om en katt som behövde vård och där ägarna gjorde allt för att hjälpa sin älskling.

Saken blir inte bättre när man läser kommentarerna till inlägget, där folk blivit uppmanade att avliva för övrigt fullt friska katter bara för att de har dåliga tänder. Här sitter en annan med en katt som saknar alla tänder och har så gjort i ett antal år på grund av FORL. För min del kom avlivning aldrig på tal trots att katten inte är försäkrad, visst blev det dyrt och vi pratade om kostnaden i sig men inte som en ursäkt för avlivning. Detta är på annan klinik då jag undviker den stora veterinärkliniken så mycket jag bara kan, och med goda grunder när man läser om andras erfarenheter. Blev väldigt konfunderad av hur snabba de är på avlivning när min lilla erfarenhet av det djursjukhuset är att det tar en halv evighet att få avliva en riktigt sjuk kattunge. Kattungen led och vi var helt ensamma ändå tog det 6 timmar för att kattungen skulle få sluta lida. Att sen skylla på att det enbart jobbar en veterinär på kliniken blir lite skev då de inte ens utför operationer på kvällar och nätter. När det gäller skötsel av inlagda djur så sköts de av djursjukvårdarna och inte av veterinären.

Senaste erfarenheten därifrån var när en igelkott blev sparkad och en förälder till ett av barnen som såg det ringer djursjukhuset och ber om råd och får svaret att det är bara att åka in hit så avlivar vi den för det finns inget annat att göra. När då föräldern påpekar att igelkottar är fridlysta och inte får avlivas hur som helst, hon i telefonen hade ingen aning om det men allt de kunde göra var att avliva. Det hela sluta med att en som bodde i närheten lät igelkotten återhämta sig i dennes trädgård med en transport som skydd plus att den fick kattmat och vatten. Dagen efter hade den återhämtat sig och promenerade iväg, förhoppningsvis utan några inre skador.

Kattjouren vill gärna att folk med dåliga erfarenheter från djursjukhus skriver till dem för att förhoppningsvis i framtiden kanske få till en förbättring. Om inget annat för att belysa hur viktigt bemötandet är och att det inte ska spela någon roll vilken veterinär eller djursjukvårdare man får så ska man få samma möjligheter till vård. Ibland hamnar man i situationer där man inte kan välja hur ett djur ska avsluta sitt liv men personligen anser jag att man ska i så stor utsträckning man bara kan göra det bästa för djuren.

Långt inlägg men en sista sak. Jag har länge velat bli veterinär men när jag insåg att man var tvungen att avliva djur som veterinär blev jag tveksam. När jag fick höra om en som var tvungen att avliva en fult frisk unghund då familjen skulle på semester två månader (kunde alltid köpa en ny när de kom tillbaka) så var det tvär stopp, jag skulle aldrig klara av det. Nu efter att ha läst hur lättvindligt många veterinärer avlivar djur så börjar jag undra om inte det är bästa egenskapen för en veterinär.

Så här i slutet av det mest unika året man kan vara med om. Med tanke på teknologin och forskningen så känns det lite udda att en pandemi kan bryta ut. Däremot efter det här året så inser man hur hjälplös männskligheten egentligen är och hur egoistiska många människor är. Som student ser man det hela lite annorlunda, folk som går på fester trots att de är sjuka och som sen smittar ner alla andra. Tyckte synd om de som började i år då en skara gamla studenter fördärvade för de nya. Hade alla tagit ansvar och tänkt ett steg längre så hade man kanske kunnat annordnat de mer tradiotionella sakerna som hör studenttiden till. Fast så här i efterhand kan man enbart lära sig av det hela och tyvärr kan man inte göra om och göra rätt. Tiden går oavbrutet frammåt och tar inte hänsyn till något. Positiva är att vi har så bra forskning idag att det går lite snabbare med att ta fram vaccin och liknande. Så man kan alltid hoppas att 2021 blir en tid som man härleder till återhämtningen efter pandemin och inte en fortsättning på pandemin.

Vad har då hänt denna hösten, helt ärligt har mycket hänt men samtidigt ingenting. Väntar fortfarande på remis att utreda mina järnvärden. Att läsa att det är brist på blod gör inte saken bättre. Ja jag kan få lämna blod men de vill först veta anledningen till varför jag har mer än dubbelt så mycket järn än vad som är normalt. Blir att ringa när jag kommer upp till Linköping bara för att kolla läget, vet att det kanske inte är prio ett om man ser till hur världen mår just nu. Däremot kanske det kan göra min tillvaro något bättre än vad den är idag.

Skolan gick från att delvis vara på plats till att vara distans, inte för det gör så stor skillnad då jag är en av de som inte är smart och misslyckas med all teori. Med andra ord, jag har mest bara tentor och skrivuppgifter kvar att göra.

Tanken var att jag skulle vara kvar i Linköping men så ringde min hundvakt och sa att Haifa var jätte sjuk. Så pass att det var prat om eventuell avlivning. Hela den dagen blev förstörd och blev att jag akut åkte ner dagen efter. Att plugga eller göra något alls gick inte, min värsta mardröm var nära på att uppfyllas. Troligtvis hade hon fått både kennelhosta som satt sig på lungorna, juverinflamation och tumör. Blev många veckor av oro där, men efter två penecillin kurer och en operation var mardrömmen över. Tumören visade sig vara godartad, och förändringarna på lungorna försvann. Inflamationen är kanske inte helt borta men har ännu ej blossat upp, så förhoppningsvis har även det gått ner. Så nu kan vi andas ut och jag kan åka tillbaka till Linköping efter nyår och börja det nya året med massor av tentor. Ska bli så kul, eller kanske inte.

För några dagar sedan fick jag även mejl från ridskolan där jag under sommaren var på ridläger för nybörjare. Jag har fått en plats i en ny ridgrupp, så nu ska jag lära mig rida på riktigt. Ska bli så kul och något jag känner att jag behöver, saknar nämligen att ha något att fly till. Där man blir lite tvingad till att släppa allt annat för att fokusera på det man gör för stunden. Plus att djur är underbara och inte kräver saker på samma sätt som människor gör. Så klart har de sina behov som måste tillgodoses men de blir tacksamma på ett annat sätt och man får så mycket tillbaka.

Det här blev ett långt inlägg men blir så när man är dålig på att skriva, en dag kanske man blir bättre