Så här i slutet av det mest unika året man kan vara med om. Med tanke på teknologin och forskningen så känns det lite udda att en pandemi kan bryta ut. Däremot efter det här året så inser man hur hjälplös männskligheten egentligen är och hur egoistiska många människor är. Som student ser man det hela lite annorlunda, folk som går på fester trots att de är sjuka och som sen smittar ner alla andra. Tyckte synd om de som började i år då en skara gamla studenter fördärvade för de nya. Hade alla tagit ansvar och tänkt ett steg längre så hade man kanske kunnat annordnat de mer tradiotionella sakerna som hör studenttiden till. Fast så här i efterhand kan man enbart lära sig av det hela och tyvärr kan man inte göra om och göra rätt. Tiden går oavbrutet frammåt och tar inte hänsyn till något. Positiva är att vi har så bra forskning idag att det går lite snabbare med att ta fram vaccin och liknande. Så man kan alltid hoppas att 2021 blir en tid som man härleder till återhämtningen efter pandemin och inte en fortsättning på pandemin.

Vad har då hänt denna hösten, helt ärligt har mycket hänt men samtidigt ingenting. Väntar fortfarande på remis att utreda mina järnvärden. Att läsa att det är brist på blod gör inte saken bättre. Ja jag kan få lämna blod men de vill först veta anledningen till varför jag har mer än dubbelt så mycket järn än vad som är normalt. Blir att ringa när jag kommer upp till Linköping bara för att kolla läget, vet att det kanske inte är prio ett om man ser till hur världen mår just nu. Däremot kanske det kan göra min tillvaro något bättre än vad den är idag.

Skolan gick från att delvis vara på plats till att vara distans, inte för det gör så stor skillnad då jag är en av de som inte är smart och misslyckas med all teori. Med andra ord, jag har mest bara tentor och skrivuppgifter kvar att göra.

Tanken var att jag skulle vara kvar i Linköping men så ringde min hundvakt och sa att Haifa var jätte sjuk. Så pass att det var prat om eventuell avlivning. Hela den dagen blev förstörd och blev att jag akut åkte ner dagen efter. Att plugga eller göra något alls gick inte, min värsta mardröm var nära på att uppfyllas. Troligtvis hade hon fått både kennelhosta som satt sig på lungorna, juverinflamation och tumör. Blev många veckor av oro där, men efter två penecillin kurer och en operation var mardrömmen över. Tumören visade sig vara godartad, och förändringarna på lungorna försvann. Inflamationen är kanske inte helt borta men har ännu ej blossat upp, så förhoppningsvis har även det gått ner. Så nu kan vi andas ut och jag kan åka tillbaka till Linköping efter nyår och börja det nya året med massor av tentor. Ska bli så kul, eller kanske inte.

För några dagar sedan fick jag även mejl från ridskolan där jag under sommaren var på ridläger för nybörjare. Jag har fått en plats i en ny ridgrupp, så nu ska jag lära mig rida på riktigt. Ska bli så kul och något jag känner att jag behöver, saknar nämligen att ha något att fly till. Där man blir lite tvingad till att släppa allt annat för att fokusera på det man gör för stunden. Plus att djur är underbara och inte kräver saker på samma sätt som människor gör. Så klart har de sina behov som måste tillgodoses men de blir tacksamma på ett annat sätt och man får så mycket tillbaka.

Det här blev ett långt inlägg men blir så när man är dålig på att skriva, en dag kanske man blir bättre