Hela veckan har varit händelserik och antingen händer det hur mycket som hellst så man inte orkar skriva eller så händer inget alls så man inte har något att skriva om. Tog med Haifa till Linköping i veckan för att se så lägenheten stod kvar, så hon fick se hararna i området och även besöka universitetet. Hon var mest glad för hararna och minst glad för mitt golv då det var halt. Tur då att man har en bäddsoffa hon kunde sova i. Övriga dagar har spenderats på katthemmet, och med katter blir det aldrig som man tänkt sig.

Blev även påmind av mina syskon att det var 15 år sedan våran pappa valde att avsluta sitt liv, känns helt overkligt att det gått så lång tid. Minns fortfarande den morgonen, kusligaste jag var med om var att jag visste vad som hänt innan min bror ringde. De flesta är arga på honom och anser att han var feg som tog livet av sig. Har insett att man måste stått vid kanten med ena foten utanför stupet för att inse hur mycket som krävs för att ta steget. Det är långt ifrån enkelt att ta det steget även om det kan tyckas vara en enkel utväg. Jag är arg på alla andra som inte gjorde något, som inte såg, jag är sur på mig själv som var för feg och blyg för att våga göra något.

Det är inte mycket jag ångrar här i livet även om jag ibland kan fundera över hur det skulle ha varit om saker och ting varit annorlunda. Om man hade tagit andra vägar än de vägar man valde. Sen inser jag att då kanske jag aldrig hade fått Haifa eller de underbara vänner jag har. Finns däremot en sak jag ångrar och något jag aldrig kommer kunna få chansen att rätta till och det är att ge min far en kram.

Som avslut vill jag bara säga att ni behöver inte tycka synd om mig för det här, livet går vidare och även om det är jobbigt och sorgligt så är det en del av livet. Man kan inte göra så mycket när någon väl har gått bort oavsett orsak men man kan ta till vara på tiden man har innan den dagen kommer.